Om EAM

Den elektroakustiska musiken (EAM) är en form av modern konstmusik med rötter i efterkrigstidens avantgardism. Dels i experiment med olika slag av elektronisk manipulation av ljud på band vid Kölns radiostudio under ledning av Herbert Eimert. Dels i experiment med så kallad konkret musik, en term lanserad av tonsättaren Pierre Schaeffer vid Franska radion i Paris.

Båda riktningarna (”elektronisk” och ”konkret”) växte fram under slutet av fyrtio- och början av femtiotalet. Ganska snart sammansmälte de till en: Elektroakustisk musik, där både elektroniskt genererat material och inspelade vardagsljud (konkreta ljud) blandades. Detta tillvägagångssätt kan exemplifieras med Karlheinz Stockhausens komposition Gesang der Jünglinge (1956), framställd vid WDR-studion i Köln, där bearbetade ljud från en gossopran mixades med elektroniska klanger.

I Sverige fick elektronmusik, som den benämndes vid denna tid, tidiga företrädare i bl a Bengt Hambraeus, Rune Lindblad, Leo Nilsson och Ralph Lundsten. Ett annat tidigt svenskt exempel är de så kallade ”mima-banden” i Karl-Birger Blomdahls rymdopera ”Aniara”. Efterhand blev elektroakustisk musik en av många uttrycksmöjligheter för modernistiskt inriktade tonsättare, både i Sverige och i andra länder. En vidare spridning nådde den genom dess användning i film.

Elektroakustisk musik har inga enhetliga stilistiska kännetecken, utan känns framför allt igen på det sätt genom vilket musiken skapas. Under decennierna efter 1980 har begreppet kraftigt ifrågasatts i och med att inspelningsteknologin blivit mer allmänt tillgänglig, och en rad nya populärmusikaliska stilar med utgångspunkt i en ”elektroakustisk” metod skapats.